Ove Jåma, Jonar Thomasson och Inger Zachrisson. Foto: Åsa Virdi Kroik

Röyrvik kommunes samiske språk og kulturprosjekt kom igång i december 2008 och har under året 2009 bjudit till en föreläsningsserie om samisk kultur och språk. Serien fortsatte 2010 och kommer att fortsätta hela året med olika föreläsare kunniga inom fagområdet samer. Den mest välbesökta föreläsningen var den kända arkeologen Inger Zachrissons som haft stor betydelse för synen på sydsamisk historia.

Inger Zachrisson föreläser i Röyrvik kommunhus största sal en lördagkväll i juli. Det är fullsatt. Folk har strömmat till från olika håll inte bara de närliggande byarna utan även lite längre ifrån. En fjellsyningsman med sin fru har rest 14 mil från Snåsa. Två jormare har vågat sig över gränsen och Voernese sameby har tagit paus i kalvmärkningen och sitter nu och dricker kaffe längs bak i salen. Det är älgen som är temat för Ingers föreläsning.

Förvånansvärt få forskare har granskat älgen i samisk tradition. Det som kanske är mest förvånande är hur stor betydelse älgen haft hos samerna. Inger pratar om älgen som ett heligt djur. Hon berättar om de märkliga Krankmårtenhögarna i Härjedalen med gravar från ca 200 f Kr–200 e Kr där man offrat horn av älg och ben på de 13 gravarna. Det är ett skick som upphör men som senare kommer igen med renhorn. Hon berättar också om fångstgroparna där man jagat ren men främst älg, hon berättar om den samiska mytologin kring himmelsälgen och termer och benämningar på älgen som kallas sarvis – så snarlikt rentjuren – sarva. På 19 av 71 samiska trummor finns älgen avbildad upplyser hon om. Hon sammanfattar ett helt forskningsliv i sin föreläsning och tar tydlig ställning för den samiska tolkningen som hon upplever att det finns ett starkt motstånd att ta till sig trots att den ligger mitt framför näsan ibland. Det handlar om att erkänna samer och samisk historia.

Inger får frågor – många frågor. Intelligenta frågor, konstaterar hon nöjt efteråt och undrar över vilka de olika personerna är. Här finns Östre Namdals samer, och Västre och en hel del andra. Samer, samevänner och andra som är intresserade. Många är insatta och flera har varit på flera föreläsningar under våren där temat varit ”Samer igår och idag – förändring och kontinuitet. Hon är imponerad över att ha blivit korrigerad när hon inte citerat en källa rätt och funderar vidare över en ny tanke en frågeställare givit henne. En engagerad publik nappar på erbjudandet att få med Inger på en upptäckarrunda nästa dag och i ett huj har man organiserat en resa med båt till Johkegaske, en plats som samerna idag använder.

Söndagen bjuder på ett alldeles strålande väder och i båtar far ett tjugotal personer de 16 kilometerna över Store Namsvattnet förbi en offerplats. Här finns samiska lämningar överallt som vi ska bli varse. Vi behöver inte gå många meter på fastmark för att kliva rakt på en underlig stenformation. Vad det är kommer vi inte riktigt överens om men det ser människolagt ut. Inger är försiktig och vill inte yttra sig när hon inte har ett säkert svar. Husgrund, kåtatomt och en hel del annat hinner vi se inom någon 100 meters avstånd innan kaffesuget tar över och Algot Jåma tänder upp en stor eld.

Det knastrar fint i brasan och den feta hemlagade korven smakar gott där vi sitter och tar igen oss. Det drar förbi en snabb regnskur och vi smälter maten och funderar över mängden samiska lämningar här. Vi befinner oss på det nya Johkegaske. Här har Östre Namdals reinbetesdistrikts medlemmar byggt upp småstugor och man tillbringar en del tid här både för nytta i renskötseln och nöje för att komma ut från civilisationen. Det gamla Johkegaske ligger 14 meter under vatten. Sjön reglerades och gamla Johkegaske offrades brutalt för den nya tidens tänkande och skapade ett sår i den samiska själen, en grund för djup framtida misstro. Ingen vet hur gammalt det gamla Johkegaske var men alla utgår från att mycket samisk historia ligger dränkt under vatten. Ingen vet heller hur gammalt nya Johkegaske är – inte ens Inger Zachrisson som ödmjukt konstaterar att hon ser en ”atypisk grop där man gjort något, någon gång i tiden”. Gropen ifråga ligger en bit bakom Nejla och Liv Karin Jomas stuga och det är kol i botten. Men vad man gjort här lyckas vi inte få klarhet i. Graven strax bredvid Ingrid Jåmas stuga är Inger däremot säker på. Typisk grav – där den döde fått ro för Ingrid sover gott om natten där.

Inger är nöjd, vi är alla nöjda och pausar en stund i solen till bruset av den mäktiga ån. Det fläktar lite skönt från vattnet denna varma dag och det är skönt att hoppa in i båtarna och ge sig av hemåt. Vi har alla fått en påminnelse om dem som fanns här före oss. Deras liv, deras hem och deras tankar.